den här natten var evig, så äckligt jävla lång och följdes av ingen dag alls. ville egentligen ingenting. är så otroligt självisk. vill bara vara ett minne som aldrig bleknar.

det var inte perfekt. det lyckas aldrig riktigt bli det här. alltid ett lager av smuts. jag lever myten om mig själv påhittad av mig själv. går in i glasväggar och kan inte komma över rastlösheten, snurrar runt, dansar runt och iväg och in i allt när jag egentligen borde tvinga mig själv att andas lite ibland. men så fort det blir tyst inser jag att jag inte kommer ihåg vem du är och hur det känns att vara med dig. och allt som återstår är att jag ensam försöker navigera mig hem genom en labyrint av betongbyggnader och ödelagda lekparker.

full som ett as

vet inte riktigt hur det känns. känns väl ungefär lite såhär:

...

se hur bra jag kan uttrycka mig.


jag kan fortfarande inte komma över lyckan i att glömma mig själv.
anything to forget everything.
jag vet att ni vet vad jag menar. vi hanterar det på olika sätt, eller inte alls. vad jag ville säga är att jag ändå är rätt kär i detta livet och allt vad det innebär.