londons skyline blir gråare och gråare för varje dag. det börjar lukta kallt och krypande ångest.
känner igen allt så väl, den här känslan av att vada genom likgiltigheten. det finns inte så mycket att säga om den really, den har en tendens att lämna mig helt död inuti. Det blåser så kallt och jag är frustrerad över något och jag vet inte vad. är så arg på allt. vill bara provocera och sen ba whatever, vända mig om och gå.

blablabla, han flackar lite med blicken, går vidare. vi försökte prata men det var jättekonstigt. jag ställer en fråga, han svarar med gester. det fanns ingeting konstigt med den obehagliga känslan av att jag hade varit här förut. "I don't know much about him. I heard he was a crackhead"

jag målar inte mina läppar i Bordeaux längre."Du ser trött ut" är det nya hej. vill bara att allt och alla ska chilla lite. klarar liksom inte ens av att hantera mina egna känslor, vill inte behöva tänka på andras. stänger in mig själv, stöter bort alla andra och intalar mig själv att jag fokuserar på skolan. vet i själva verket inte vad jag håller på med. försöker vänta ut det. det eviga väntandet alltså. tänker på det hela som en lång och utdragen förkylning. knaprar lite piller och/eller andra artificiella substanser i väntan på att bli frisk i huvudet.

allt smakar som aska i min mun. kom igen ångesthöst, fäll dina löv som plåster.